User login

Att avla på livslängd

Att avla på livslängd Publicerad i TRVs medlemstidning R8MZ nr 6 1995. Vi hör ofta att råttans livslängd blivit kortare och kortare på bara några år. För bara några få år sedan var det ganska vanligt att råttor levde till en ålder som översteg tre år, men idag blir allt fler råttor inte äldre än ett och ett halvt år gamla. Hur kan detta komma sig? Exakt är det inte någon som vet, och det är lätt att skylla på mycoplasmainfektioner, som idag i princip alla svenska tamråttor bär på, men jag tänkte här peka på lite andra orsaker. Först kan det vara på sin plats att påpeka att en infektion med mykoplasma inte automatiskt måste innebära att råttan dör i förtid. Det finns dock en klar tendens till att rena sällskapsråttor uppnår en längre livslängd än avelsråttor ute hos uppfödarna runt om i landet. Detta är i och för sig inte så konstigt då det är lättare för råttan att smittas av sjukdomar om den bor tätt tillsammans med andra råttor. En sak som folk fortfarande inte tycks riktigt ha förstått är att stark inavel vanligen ger mer kortlivade djur, detta faktum går inte att avfärda. Visst är det fullt möjligt att avla fram en inavelslinje där alla djur blir extra långlivade (jag fattar inte att ingen har gjort det ännu!) om man koncentrerar sig just på egenskapen livslängd, men det normala sättet att bedriva inavel på tamråttor i Sverige är att avla på utseende. Då får man så småningom ett snyggare utseende, men alla övriga egenskaper brukar snabbt försämras, som exempelvis livslängd och allmän hälsostatus. Dessutom är det mycket bekvämt för den stora uppfödaren om råttorna inte blir alltför gamla så att uppfödaren slipper mata dem så länge. En annan viktig liten detalj som ingen ens tycks ha hört talas om är att avel på främst unga djur rent vetenskapligt bevisats ofta kunna påverka livslängden negativt, och i kombination med inavel så blir effekten starkare. Att det är så är det ganska lätt att förstå. Om man till största delen parar med unga djur så har man redan hunnit para fram ett par generationer innan man upptäcker att de flesta djuren i avelmaterialet dör unga, eller får diverse sjukdomar. För att motverka detta så parar man lämpligen med äldre djur. Honor går inte att para när de blivit alltför gamla, men en gammal avelshane god kondition borde värderas mycket högt och användas före unga, oprövade djur. Detta betyder att uppfödarna antingen måste sitta med en mängd äldre djur eller att de placerar de bästa hanarna som sällskapsdjur, med möjlighet att lämna dit en och annan hona för parning. Detta är förstås en fråga om pengar! En uppfödare vars djur i allmänhet inte blir äldre än ett och ett halvt år gamla har färre djur i sin uppfödning, parar djuren i genomsnitt tidigare och når snabbare utställningsmässiga avelsresultat eftersom uppfödaren hinner med fler kullar på kortare tid. Dessutom kan denna uppfödare sälja nya råttor oftare eftersom de inte håller så länge. Dvs denna uppfödaren tjänar kortsiktligt mer pengar på sin uppfödning. Frågan är bara om det är sådan vi vill ha vår sällskapsråtta? Eva Johansson.