User login

ATT AVLA PÅ LIVSLÄNGD

Publicerad i SVEMUS medlemstidning HUSMUSEN nr 2 1996.

Att livslängden är en av de egenskaper som man kan påverka i sin avel kanske inte alla uppfödare är medvetna om. Vi har inte så stora problem med livslängden på våra möss som vi har på våra tamråttor, detta är troligen en direkt följd av att det inte färgavlas alltför intensivt på mössen. Trots detta kan det kanske vara av intresse att veta lite om vad man kan göra för att förlänga livet på sina djur avelsmässigt, och vad man bör undvika för att slippa det problem som vi nu har på tamråttan.

Det finns två grundläggande saker att tänka på i sin avel för detta ändamål, dels handlar det om INAVEL och dels om ÅLDERN på avelsdjuren när de paras. Dessa två saker hänger naturligtvis ihop, men jag tänkte gå igenom dem var och en.

Inavel är inte bara av godo, det vet vi väl alla vid det här laget. Inavel kan ge sjuka små möss om man inte vet vad man gör säger en del. Inavel är det enda sättet att avla fram bra utställningsdjur säger andra. Det låter som om det handlar om två helt olika saker! Men vad är då rätt? Är inavel bra eller dåligt?

Det tänkte jag berätta lite om här. Först vill jag bara starkt påpeka att inavel inte är varken bra eller dåligt i sig, det är snarare som ett vasst tvåeggat svärd - det är lätt att göra fel om man inte tänker sig för. Den verkan inaveln har är i grund och botten en koncentrerande verkan. Inavel koncentrerar egenskaperna i linjen. Egenskapen kan vara bra eller dålig, själva inaveln i sig kan inte värderas i gott eller ont, den är bara ett av uppfödarens verktyg i dennes arbete att förbättra sina djur. Problemet ligger i att inavel är en svårbehärskad metod, den kan helt enkelt inte behärskas av alla.

Man kan använda inavel till att avla fram en stam med friska och långlivade möss - om man konsekvent väljer de friskaste och mest långlivade djuren att avla vidare på i varenda parning. Oftast används inavel till att avla fram roliga färger, och till att få behålla och förbättra dessa färger. Inte tänker man så mycket på livslängden då - och det är därför som risken ökar att djuren får en kortare livslängd.

Inavelsgraden är viktig att ha kontroll över, med låg inavelsgrad kan man behöva stamtavlor som går över flera generationer för att kunna hålla koll på hur många gemensamma släktingar djuren egentligen har. Ofta är de flera än man tror - dvs att inavelsgraden är högre än man tror. (Inavelsgraden är alltså ett mått på hur stark inaveln är.)

Åldern på avelsdjuren är en mycket viktigare detalj än folk vanligtvis tycks tro. Det är vetenskapligt bevisat att om man främst avlar på unga djur så ökar risken för att livslängden på djuren skall gå ned. Det är ganska enkelt att förstå om man tänker på hur urvalet av avelsdjur ofta görs inför en parning - man väljer ofta de mest lovande (vackraste) ungdjuren och parar dem tidigt. Då kan man inte veta att den unga honan kanske kommer att utveckla en tumör vid sex månaders ålder och att hanen kanske kommer att dö före ett och ett halvt års ålder. Om man i stället tänkte på att para djuren lite senare i livet så skulle man kunna få ett helt annorlunda resultat. Man kanske väntar med att para honan till sex månaders ålder och upptäcker tumören i tid, dvs använder hennes syster i stället (som kanske lever längre) och man väljer ut en betydligt äldre hane (om han exempelvis är två år gammal så vet man ju redan att han har ganska bra livslängd!).

Skrivet av Eva Johansson.