User login

Inavel kontra utavel

Publicerad i SVEMUS medlemstidning HUSMUSEN nr 2 1991, i repris i HUSMUSEN nr 2 2000. Omarbeting av texten utförd av författaren 2006.

Inavel kontra utavel:

Med stark inavel, tex bror-syster-avel, far-dotter, mor-son, osv, får man ingen större genetisk variation. Ju fler generationer man inavlar på detta sätt desto mer likadana blir individerna som föds. Jämför tex inavlade labmusstammar som ofta kan vara bror-syster-avlade i 100 generationer och mer. Dessa individer är genetiskt sett nästan exakt samma individ (det är det som är tanken, att de skall reagera likadant…). De är dessutom nästan exakt likadana som det ursprungliga föräldraparet (på lab startar man vanligen en linje på redan inavlade djur). Dvs stark inavel förändrar ej i längden en stam, istället bevaras stammens egenskaper, det föds bara nya nästan exakt likadana (lika bra eller lika dåliga) individer.

Alltså kan man knappast förbättra en stam med hjälp av stark inavel, endast befästa de egenskaper djuren redan har (goda som dåliga).

För att förbättra en stam krävs lite tankemöda. En stam/linje är definitionsmässigt alltid mer eller mindre inavlad, och om inte den egenskap man vill ha finns i stammen, eller finns i för låg grad i linjen så måste man hämta in den utifrån. Var hitta rätt djur att para med för att få in en bra egenskap (eller förstärka en bra egenskap) i stammen? Ett bra sätt är att låna en hane för parning som har just den egenskapen man letar efter. Vilken hona skall man nu para den hanen med? Ja, det är nu man måste känna sina djur väl. – Ett bra tips är att para honom med den hona som bäst representerar samma egenskap som hanen har. (Funkar ofta men inte alltid.) Sedan gäller det att välja vilket/vilka djur i kullen som skall sparas för vidare avel. Detta val är mycket viktigt och det gäller att tänka sig för vad man egentligen är ute efter. Vilka egenskaper är viktigast? Temperament? Storlek? Färg? Teckning?

För mig personligen är temperamentet viktigast, eftersom jag vill att mina möss skall kunna bli trevliga och uppskattade sällskapsdjur. Men man brukar ju inte föda upp djur med sikte på endast en egenskap, utan oftast på flera. Jag som föder upp Black Tan i olika hårlagsvarianter tittar mest på temperamentet, sedan på tanfärg och hårlag.

För att förbättra en stam krävs alltså utavel (= ta in de egenskaper som saknas) och selektiv avel (= välja bästa djuren att para hela tiden). Som utavel räknades förr allt som inte var stark inavel. Selektiv avel är när man väljer ut de djur i kullarna som passar in i de mål man har satt upp framför sig. För mig skall djuren vara snälla, Black Tan, ha bra tanfärg och gärna vara långhåriga.

Utavel ger genetisk variation, dvs grunden för den selektiva aveln. Om djuren är exakt likadana kan man ju inte välja efter någon egenskap vem som skall användas i aveln, och därmed inte uppnå någon förändring.

Även om jag personligen inte parar djur som är närmare släkt än kusiner, så blir effekten i alla fall den att långt bak i stamtavlorna har jag ändå delvis samma djur efter några generationer. Då parar jag helt sonika in ett helt obesläktat djur. Då gäller det att VÄLJA KRITISKT vilket djur man vill ta in. Det går lika bra nu att låna en hane för parning (om man hittar en…). Eller kanske köpa en bra hona. Eftersom jag håller på med Black Tan kan jag ta ett djur som är Tan av vilken vanlig färg som helst med ett bra temperament. Det är lättare att få fina Black Tan efter tex en Champagne Tan med bra tanfärg än en Black Tan med dålig tanfärg. I mitt fall kunde jag eventuellt också ha glädje av ett enfärgat djur med en mycket bra tanfärgad förälder! Det gäller alltså att veta hur anlagen ärvs!

Den genetiska variationen i utavel gör att jag kan få fram djur som är BÄTTRE än föräldrarna. Dessutom slipper jag de sjukdomar som så lätt dyker upp vid stark inavel. Utavlade djur är som regel friskare än inavlade. (Förutom inavlade labmusstammar; där man oftast avlat bort sjukdomarna. Men detta tar mycket lång tid – vanligen minst 14 generationer!)

Naturligtvis kan man få fram bra djur även med stark inavel – all inavel behöver inte vara av ondo – men de blir knappast bättre än de djur man startade med. Man måste då alltså starta med mycket bra djur. Detta pga att den genetiska variationen blir så liten att det inte finns utrymme för förändringar.

Förr när det pratade om inavel i smådjurssammanhang så räknades alla mycket nära parningar som inavel och allt annat som utavel. Numera vet man bättre. All stark inavel låser fast variationen och djuren kan svårligen förändras eller förbättras. Stark inavel bevarar. Man bör alltså arbeta med svagare inavel, ej para djur som är närmare släkt än kusiner och halvkusiner, om man vill ha ett avelsarbete där man försöker förbättra sina djur. Man måste vara medveten om att även om man bara använder kusinparningar så ökar inavelsgraden genom generationerna, vilket innebär att man ändå behöver ta till en och annan utavelsparning då och då för att inte avla bort variationen.

Skrivet av Eva Johansson.