User login

Hur det blev just Black Tan

Publicerad i SVEMUS medlemstidning HUSMUSEN nr 1 1993.

Inte alls långt efter äventyret med de krulliga – och ilskna! – mössen så fick jag en stor bur med nya möss. Garanterat snälla! Så vitt jag vet kom de från en tjej som hade skaffat sig ormar och hade etiska problem med att hålla både sällskapsmöss och ormar samtidigt.

Dessa möss var svarta ovanpå och blekgula under och dessutom hade de en hel del mysko vita teckningar här och var på kroppen. Och de var underbart snälla! Men säg det goda som inte har något ont med sig. De hade en tendens att få svamp i tidig ålder, och som dessutom envisades med att komma tillbaka när jag medicinerat bort den. Pga svampen blev mössen aldrig så gamla eftersom de dog i förtid svampen spred sig.

Mössen var naturligtvis korthåriga och jag hade haft dem länge när helt plötsligt en långhårig unge föddes! Det var väldigt lätt att avla möss då. De var bara två saker att hålla rätt på: de skulle vara väldigt snälla och dessutom gärna långhåriga! De var lätta att sälja också – till sällskap. Jag sålde många både korthåriga och långhåriga till sällskap runt om i Stockholmstrakten, mest honor förstås.

Jag hade alltså fött upp möss i flera år när jag helt plötsligt fick reda på att det fanns en musförening! Men då fick jag också reda på att mina möss inte var utställningsbara i standardklasser eftersom mössen där inte får vara vitbrokade hur som helst utan måste vara tecknade efter bestämda mönster. Eller helt enkelt utan teckningar.

Jag valde då att försöka få mina till en enhetlig Black Tan stam. Så småningom. Speciellt som min bästa hane, Lokomotive, endast hade ett par millimeter vitt längst ut på svansen. Detta var under våren 1989.

Jag hade väldigt få möss då eftersom jag ännu inte fått bukt med svampen. Många möss hade dött under vintern – eller måst avlivas pga svampen. Men under våren blev jag också slutgiltigt av med svampen. (Det kanske bör påpekas att de här mössen hade svampen med sig när jag fick dem.)

Den sommaren gick för första gången och köpte en mus i en djuraffär. En långhårig hona. Men hon var bitsk och dessutom dog hon efter två veckor! Jag vet inte vad som var fel. Jag gick också på min första musutställning den sommaren. Jag ville köpa en mus för att få in lite nytt blod. Jag visste inte heller då att jag faktiskt fått bukt med den fruktade svampen utan väntade oroligt på nya utbrott.

På utställningen såg de misstänksamt på mig. De verkade inte alls vilja sälja någon mus till mig. Man måste tydligen vara känd här för att få köpa en mus här tänkte jag och beredde mig på att få traska hem utan någon mus. Men då utbröt det stora slagsmålet i en av de yttepytte små utställningsburarna. Två musbröder hade tröttnat på varandras sällskap med alla lockande töser runtomkring och slogs så att buren hoppade. Förloraren fick jag köpa med mig då matte inte hade varit smart nog att ta med en extra bur…

Visserligen var han fel färg – blå i stället för svart – men snäll var han. Det var ju det viktigaste. Efter att ha jobbat i många år med att avla på temperamentet så ville jag ju bara ha in snälla möss…

Men vilken underbar magfärg han hade! Då insåg jag att mina Black Tan inte var mycket till Black Tan. De var ju blekgula på magen! Nu hade jag fyra saker att tänka på i musavlandet: temperament, lång päls, helst inga vita teckningar och bra färg på magen.

Ja, desto fler saker att tänka på desto krångligare blir det och desto längre tid tar det innan man får några resultat. Det viktigaste är dock att man inte glömmer vad man håller på med – och varför. Det är ju ändå levande varelser! Jag föder inte upp möss för att sälja dem till ormmat. Jag föder upp sällskapsmöss.

Tyvärr visade det sig senare att jag borde låtit bli att köpa in denna Blue Tan hane, men det är en annan historia.

Skrivet av Eva Johansson.