User login

Aristoteles

Publicerad i SVEMUS medlemstidning HUSMUSEN nr 4 1990.

Aristoteles var min första tammus:

Fast egentligen inte min allra första mus, för en gång när jag var liten lyckades jag fånga en vildmus som jag snabbt döpte till Tjabo. Tjabo lyckades dock smita efter bara några timmar…

Aristoteles var en Albino labmus. Han var avelshane och hade blivit pappa till ett större antal labmöss när jag fick honom. Då var han fullvuxen, och jättesnäll. Han kom från den enda tumörstam de hade på det laboratoriet (de hade ett tiotal olika mus-stammar där) men själv fick han aldrig någon endaste tumör! Jag har tagit reda på att över hälften av mössen från denna stam trots allt aldrig får några tumörer… (”bara” en tredjedel av dem. Övriga labmus-stammar som de hade då fick inga tumörer alls, så vitt jag vet.)

När Aristoteles så fick flytta hem till mig så fick han bo ensam i ett gammalt 50-liters akvarium. Jag köpte tom ett springhjul åt honom (och oljade in det för att säkert få sova på nätterna) men han var aldrig så intresserad av att springa i det. Han var mer förtjust i att vara uppe och klättra på mig eller min mor. Det märktes tydligt att han såg skillnad på olika människor för andra människor ville han aldrig stanna hos så länge.

Aristoteles kallades ofta Aristo eller bara Risto. Han var otroligt tam. En av hans favoritsysselsättningar var att sova i min hand framför TV:n. Jag hade också mycket tid för honom eftersom jag hade honom och mitt gamla marsvin Tjabo (döpt efter vildmusen Tjabo!) som enda husdjur då. (Dessutom var den här tumörstammen som Aristoteles kom från känd för att vara de absolut snällaste mössen på hela labbet. Man kunde bla alltid ha flera hanar tillsammans utan att de någonsin bet varandra!)

Aristoteles är en mus som jag aldrig kommer att glömma. Jag har aldrig haft någon riktigt lika snäll mus igen, trots att jag har haft möss, och fött upp möss, i många år. Aristoteles är min ”idolmus”. Jag vill att alla mina möss (och råttor) skall vara lika gudomligt snälla och goa som han. Därför har jag döpt min musuppfödning (och råttuppfödning) till hans minne.

Skrivet av Eva Johansson.

Efterskrift (2006): Både marsvinet Tjabo och musen Aristoteles slapp leva ensamma någon längre tid, de fick båda riktigt trevliga burkompisar. Aristoteles fick en annan labmushane som sällskap, en ung hane som hittades på golvet i musrummet på labbet, och som därför inte hade några uppgifter om vilken stam har tillhörde, han var dock agoutifärgad. Aristo och hans kompis höll sams ända tills Aristo blev gammal och magrade av och inte hade långt kvar i livet.

Senare fick jag faktiskt några få möss som om möjligt blev ännu tamare än Aristo hade varit, och det var några engelsktypade möss, i färgen Blackeyed Cream.