User login

Gnagartänder

Publicerad i SVEMUS medlemstidning HUSMUSEN nr 1 1999.

Det finns en sorts vandringssägen som drar runt i smådjurshobbyn. Den sprids via smådjursböcker skrivna av okunniga författare och från smådjursägare till smådjursägare. Ibland dyker den tom upp i smådjursföreningars medlemstidningar…

Det gör den inte mer sann.

I senaste HM (dec -1998) läste jag att om en gnagare inte har möjlighet att gnaga slits inte framtänderna ned på rätt sätt och detta kan leda till att framtänderna blir för långa så att djuret inte kan äta längre. Detta är FEL…

Om gnagaren inte har bettfel möts framtänderna och djuret vässar (sliter) dem mot varandra när de behöver slipas ned eller vässas. De slipar alltså övertänder mot undertänder tills de har rätt längd och skärpa. Man brukar säga att djuret gnisslar tänder när det gör detta (inte att förväxlas med när djuret hackar tänder av ilska).

Om djuret har bettfel eller har tappat/slagit av en framtand kan inte framtänderna mötas. Då kan inte djuret slipa ner tänderna och tänderna förväxer snabbt. Har djuret bettfel hjälper det inte hur mycket gnagmaterial du stoppar in i buren. Tänderna måste i så fall klippas ner varje vecka. Om djuret har slagit av en framtand kan man behöva klippa motsvarande tand som skall möta denna, så att den inte förväxer, under den tid det tar för den avslagna tanden att växa ut igen.

Anledningen till att man stoppar in gnagmaterial i buren till gnagare och andra smådäggdjur är att de då får lite extra stimulans i en annars tråkig bur. Att gnaga på en träbit minskar hungerkänslorna och sysselsätter djuret.

Eva Johansson.