Evas faktablad om gerbiler

This page in English

Djurslag:
Vetenskapligt namn är Meriones unguiculatus. Engelskt namn är "Mongolian Gerbil", eller bara "Gerbil". Ibland kallas arten "Mongolian Jird", men det är egentligen en annan art, så det namnet bör man undvika. Ett gammalt och lite mer offiellt namn på arten är "Clawed Jird" (det latinska namnet Meriones unguiculatus kan översättas till Little Clawed Warrior).

Ursprung:
Mongoliets halvöknar och stepper.

Storlek som vuxen:
Gerbilen blir vanligen ca 10 - 12 cm lång med 8 - 10 cm lång svans, upp till 23 cm totalt.

Livslängd:
Normal livslängd är normalt 3 – 4 år.

Utseende:
Gerbilen är lite knubbig i sitt utseende med trubbig och med en tufs päls längst bak på svansen. Gerbilen finns en mängd olika färger och teckningar, man anordnar utställningar för gerbiler.

Aktivitetsmönster och social organisation:
Gerbilen är parlevande och monogam. Dvs en hona och en hane håller ihop hela livet. I naturen lever ett par tillsammans med de senaste kullarna, äldre ungar hjälper till att sköta om de nyare ungarna och de äldsta ungarna flyttar ut ur boet eftersom.

Bur och omgivning:
Bästa gerbilburen är ett akvarium med nätlock. Ett samkönat gerbilpar (två hanar eller två honor) bör få ett akvarium på minst 70-70 liter. Ett avelspar bör få ett akvarium på minst 100 liter. En bur i plast som är lite för liten gnager de sig lätt ut ur. Gerbiler uppvisar många stereotypier i för små burar, vilket innebär att de helt enkelt inte trivs i små burar.

Rymningssäkra burar:
Du behöver fixa till ett lock av tätt galler eller nät, så att de stannar i buren. Små gerbiler tar sig utgenom små springor, gerbilungar kräver mycket täta galler. Nät finns i järnhandeln. Enklast bygger man en träram som når runt akvariet, och fäster nätet på ramen.

Miljöomställningar:
Gerbiler är inte speciellt känsliga för miljöomställningar.

Skötsel:
Gerbiler förorenar inte så mycket i sin bur och de behöver därför inte få städat i buren så ofta, om bara buren är stor nog. Gerbilerna behöver inte ett plasthus eller liknande utan de bör få trähus eller trähyllor som de bygger ett jättestort bo under och det måste man ge dem byggmaterial till. Exempel på bra byggmaterial är hö, toalettpapper, hushållspapper, osv. Använd aldrig importerat spån, det kan vara giftigt. Vanligt svenskt kutterspån är utmärkt att använda, det är inte gjort av samma träslag som de amerikanska som det varnas för på Internet. Gerbiler skall alltid ha fri tillgång till hö av god kvalitet. Vattenflaskan skall rengöras ofta och fyllas på med nytt fräscht vatten dagligen. Man brukar ej klippa klor på eller borsta gerbiler.

Gerbiler och barn:
Gerbilen är relativt lätttämjd och funkar bra som sällskapsdjur till de lite äldre barnen som är försiktiga med små djur.

Föda och näringsbehov:
Hö, fröer, knäckebröd, grönsaker och frukt.

Jag har fått de mest underliga förslag på gerbilmat - corn flakes, solrosfrön, rostat ris, russin osv - sådant är faktiskt inte bra mat gerbiler!

Mina har ätit mycket undulatfrön, de sorter som innehåller nästan bara hirs av olika slag, (hirs är ett superbra foder till smådjur), havregryn, lite solrosfrön (pälsen blir kladdig om de får mer än bara lite solrosfrön). Frysta majskorn och frysta gröna ärtor är superbra mat för gerbiler, bara att tina så mycket de äter upp. Kokt råris är bra mat för gerbiler, och vetegroddar, och en himla massa hö! De äter faktiskt hö, även om vissa glatt påstår att så inte är fallet, det är bara att sitta och titta riktigt noga så ser man hur de biter av ett höstrå, tuggar i sig en bit, biter av ett höstrå, tuggar i sig en bit, osv osv. Det är det att de bara tuggar i sig lite i taget som kan få folk att inte tro att de faktiskt äter av höet, men om man bara tittar noga så vet man.

Varje dag, eller åtminstone nästan varje dag kan de gott få en bit grönsak ellet frukt. Men ta först reda på om de är vana att äta sådant, annars kan de få dålig mage och i värsta fall dö, för precis som många andra djur behöver deras magar vänja sig. Om du inte vet om de ätit grönsaker innan så ger du en liten bit varje vecka och kollar att de inte blir lösa i magen, sedan ger lite med eftersom och kollar hela tiden att de inte blir lösa i magen, tills de får lite varje dag.

Byt vatten ofta så att det är fräscht. Gerbiler bör få fri tillgång till hirskolvar och hö, vilket är mycket nyttigt för dem samt även ärtor och majs (köpes fryst och tinas endast så mycket som de äter upp) samt frukt och grönsaker, gärna morötter, dvs man ger dem så mycket de äter upp – inte så mycket att det ligger och blir dåligt i buren. De bör få lite proteiner från exempelvis färsk mjölmask eller kokt kyckling varje vecka.

En del ger vanlig labpellets som basfoder till sina gerbiler, och de rekommenderar att man ger labpellets till gerbiler. Svårigheten ligger i att få tag i färsk labpellets... Man kan lika gärna blanda till ett bra torrfoder hemma.

En bra hemmablandning:
3 delar havre
3 delar vete
3 delar korn
3 delar råg
1 del hirs
1 del bovete
1 del torrfoder för hund
1/2 del linfrö
1/2 del solrosfrö
1/2 del sesamfrö
1/8 del alfaalfafrö
1/8 del quinoafrö

Man kan även prova att ge kanariefrö, helst skall det ej vara utblandat med rapsfrö. Kanariefrön kommer från kanariegräs, som växer vilt i Sverige, men även odlas för tillverkning av foder till småfåglar. Ett gammalt namn på kanariefrö är glansfrö, och detta är ett mycket värdefullt frö, som tom går att odla själv i större deln av Sverige.

Hantering:
Gerbiler kan bli oerhört tama och är då mycket lätta att hantera. Även otama gerbiler brukar vara lätta att hantera för den som är van med gerbiler.

Första tiden hemma:
Gerbiler är inte speciellt känsliga för omställningar i sin miljö men den första tiden hemma bör man låta bli att störa dem. Man bör, som med de flesta andra smådjur, låta dem vara ifred de första dagarna i sin bur så att hinner vänja sig vid alla nya lukter och nya ljud i sin nya miljö.

Att tämja gerbiler:
Gerbiler kan bli oerhört tama, och är inte speciellt svåra att tämja. Vissa avelslinjer blir lättare tama än andra.

Avel och dräktighet:
Eftersom gerbilen är ett parlevande djur så får ett gerbilpar kull efter kull efter kull. Dock bör den som vill ha gerbiler som sällskapsdjur ha ett samkönat par och överlåta till uppfödarna att föda upp gerbiler... Detta för att undvika djurplågeri. Honan och hanen blir oerhört bundna vid varandra och tar man isär dem för att man inte vill ha fler gerbiler så lider de båda två. Kontakta hamsterföreningens gerbilsektion om du vill lära dig föda upp gerbiler.

Vanliga tecken på sjukdom:
Sedvanliga för smådjur av mustyp.

Vanliga sjukdomar:
Gerbiler är rätt friska djur men de har även varit vanliga sällskapsdjur ganska länge så lite olika vanliga sjukdomar känner man till.

• Benbrott är inte helt ovanligt när man sätter ihop gerbiler som inte känner varandra. Sätt gerbilen i en mycket liten bur minst 2-3 veckor så läker det.
• Röd på nosen. Brukar orsakas av att de har för liten bur. (De slår nosen i burväggen hela tiden. Ännu värre blir det om de har en för liten gallerbur.)
• Tumör, inte så vanligt.
• Dålig i magen, bör ej inträffa om du sköter dem rätt.
• Förlorat svansen. Brukar bara ske vid vanvård.
• Förkylning eller liknande. Gå till veterinären snabbt!
• Epilepsi förekommer.

Nackdelar med gerbiler:
Det är inte helt ovanligt att man blir allergisk mot hö om man redan är allergisk mot gräspollen, eftersom hö är ett slags torkat gräs. Eftersom hö är så viktigt för gerbiler så kan det bli tal om att omplacera gerbilerna i sådana fall. Själva gerbilerna brukar man inte bli allergisk emot, utan oftast just höet. Man bör faktiskt ta hela familjen till doktorn för allergitest innan man skaffar djur av något slag.

Gerbilförening?
Svenska Hamsterföreningen (SHF) har utställningar för gerbiler.

Kutterspån - Är det verkligen giftigt eller - ?

På olika hemsidor på Internet skrivs det ofta om kutterspånets giftighet. Oftast handlar det om att folk tagit argumenten och informationen som handlar om cederspån från bla USA till sitt hjärta och tillskriver sedan cederspånets egenskaper till vanligt svenskt kutterspån utan att ens bry sig om att ta reda på att det ena inte riktigt har med det andra att göra...

Tills för några år sedan kunde man glatt avfärda allt detta tjafs som dumheter, men på senare år har allt fler djuraffärer börjat att importera och sälja giftigt cederspån...

Hela denna "diskussion" bottnar i att folk blandar ihop träslaget ceder som verkligen är giftigt (och det inte bara för djur!) med de vanliga svenska träslag som finns i vanligt svenskt kutterspån. Vore det i den meningen inte smartare att försöka påverka de djuraffärer som sitter och importerar giftigt cederspån och säljer till oanande djurägare?

I USA använder man "cedar" och "pine" som vanligt kutterspån. Dvs det är endast cederspån som är giftiga, ej möbler av ceder. Pine brukar de tydligen lufta tills lukten försvinner och sedan använda. Det träslag som de huvudsakligen gör "pine" av är inte heller samma träslag som vi har i vårt svenska kutterspån, utan en släkting som är mer giftig än våra svenska träd.

Dessutom finns "fir" som anses vara ogiftigt och säkert att använda, vårt svenska kutterspån är mer i klass med detta fir än vare sig ceder eller pine...

Slutligen finns "aspen" som lär skall vara av samma klass som vårt aspflis, dvs det allra allra säkraste spånet.

För att undvika kutterspånet som ju så många varnar för så använder en del djurägare kattsand till sina smådjur. Men det finns ju två olika typer av kattsand och den ena sorten är inte alls bra för djur, jag den lär vara direkt farlig, och det är den lerbaserade kattsanden. Den pappersbaserade kattsanden är dock ofarlig att använda. Men den pappersbaserade kattsanden har en nackdel: Många människor tycker den luktar väldigt illa! Riktigt kul blir det när det visar sig att många människor inte känner lukten av den alls (det finns forskning på fenomenet, vissa människor saknar förmågan att känna denna lukt!) och de fattar ju inte varför andra tycker att den kattsanden stinker

Ceder är mycket giftigt och bör absolut inte användas till smådjur. Ceder är så pass giftigt att människor ej bör vistas i samma rum som spånet! Får jag reda på att en viss djuraffär säljer cederspån vill jag absolut inte gå in i den...

Jag köper själv alltid svenskt kutterspån i storförpackning, jag tror det är avsett för hästar. Det går att köpa på en del djuraffärer (de beställer in) och på fd Lantmännen. Det spånet är förpackat i stora fyrkantiga, avlånga balar. En sådan bal kan vara ca 80 x 40 x 45 cm, så den tar lite plats, men den är förpackad i plast så den är lätt att förvara. De gånger jag åker och handlar dem själv tar jag med en rulle förpackningstejp för säkerhets skull ifall det skulle vara något hål på plasten, man vill inte ha kutterspån i bilen. Men numera beställer jag från min närmaste djuraffär och de levererar ända hem till dörren, det är faktiskt både billigt och bra.

Om jag skulle köpa spån ute i en affär och det inte var svenskt spån skulle jag avstå från att köpa det. Först skulle jag ju vara tvungen att reda på vad för slags träslag de har i det landet och hur giftiga de är...

Eva Johansson, februari 2008.

Tämjning av smådjur

1. Läs olika böcker och leta på Internet efter olika sätt att tämja den djurart du tänker tämja...
2. Testa de olika metoderna tills du hittar den som verkar passa dig och ditt djur bäst.
3. På ett sätt kan man påstå att de djur vi har i bur redan är "tama" även om de ej är hanterbara, eftersom de inte är vilda - de sitter ju i bur... Men det är inte vad vi sällskapsdjursägare menar med "tama", vi vill att våra djur skall vara hanterbara och pålitliga, dvs inte bitas eller fly.
4. För att ett litet burdjur inte skall bitas eller fly när man försöker plocka upp det ur buren krävs att det litar på dig. Så ett bra steg att ta är att försöka visa ditt djur att du är att lita på.
5. För att visa djuret att du är pålitlig så krävs tid och tålamod. Du måste ge djuret en bra orsak att lita på dig. Vissa gör detta genom att muta djuret med mat av olika slag. Andra genom att helt enkelt plocka upp djuret ur buren och hålla det och klappa det en längre stund, gör man detta om och om igen under en tid så inser djuret efter ett tag att du inte alls försöker äta upp det. Vilken metod som passar beror dels på djurslaget och dels på dig själv.
6. En annan, mycket långsammare metod, är att släppa ut djuret och sätta sig ner och helt enkelt vänta på att djuret själv söker sig till dig. Detta kan göras på olika sätt, och på vissa djurarter kan det ta orimligt lång tid. Detta eftersom djuret då inte har anledning att söka sig till dig. En del varierar denna metod genom att placera sig så att djuret har ett mycket litet utrymme att röra sig på, för att det snabbare skall komma fram. Andra varierar metoden genom att dessutom erbjuda en muta i form av mat. Ibland kombineras metoden med svält för att verkligen motivera djuret att komma fram och ta mat...
7. Att tämja ett djur är samma sak som att bygga upp en relation med djuret, och det lönar sig att låta detta ta lite tid.
8. Handmatade ungar. Om du måsta mata upp ungarna själv för att mamman dött så kan de bli väldigt tama. Denna typ av tamhet kännetecknas av stor oräddhet, och ett sådant djur kan bli extremt tamt. Om ett sådant behandlas illa kan det uppvisa stor aggressivitet, pga avsaknaden av rädsla.
9. Djur styrs av känslor! När du håller på med djur behöver du lära sig att läsa hur djuret känner sig genom att titta på djurets kroppsspråk. Genom att studera djuren så lär man sig detta, och ibland kan man hitta ledtrådar i djurböcker till vad man skall titta på. Om man kan läsa djurets språk (avläsa kroppsspråket) så vet man vad djuret egentligen "säger" och kan lättare sköta djuret, tämja det och ha största möjliga glädje av det. Kroppsspråket avslöjar hela tiden djurets känsloläge.
10. Om du är bra på att "läsa" ditt djurs känslor så ser du snabbt om någonting är fel, och kan gå till veterinären i god tid om djuret blir sjukt.
11. Vissa djur beter sig "illa" för att få din uppmärksamhet, ofta för att djuret vill ha uppnå någonting speciellt. Många tama djur "säger till" när de har tröttnat eller behöver vara ifred, exempelvis för att få gå på toaletten. Om man är uppmärksam på detta så slipper man olyckor och att djuret biter ifrån sig när det har fått nog. Exempelvis säger marsvin till väldigt tydligt, ofta genom att backa något steg, när det dags, om man inte uppmärksammar detta får man en pöl där marsvinet sitter. Vissa marsvin kan säga till med tänderna. Taggmöss rör gärna försiktigt vid ens hud med tänderna när de har fått nog, detta skall inte jämföras med ett bett (för de biter inte, de bara vidrör) utan vid en tydlig signal att nu vill taggmusen bli nedsläppt i buren.

    Är man inte uppmärksam på de första små signalerna så måste djuret trappa upp signalerna för att få som det vill.

Eva Johansson